SÅ FORT JAG TROR ATT DET ÄR ÖVER ÄR DET BARA HÖGMOD. SOM BEKANT, GÅR FÖRE FALL.

"Till slut blir jag tvungen att avbryta honom så jag säger "du". Sen blir det tyst. Jag är tvungen att göra någonting, pekar på ölen. Öppnar häller upp dricker upp lämnar bordet och sen! säger jag: LÄMNA OSS ALDRIG FÖR OM DU GÖR DET ÄR DET BARA JAG KVAR JAG OCH MITT DÅLIGA SAMVETE, DET SOM BAKBUNDIT MIG MED HJÄLP AV EN MORALISK TÄCKMANTEL OCH STICKER DU DÅ FÖRSVINNER DEN! Och vad finns kvar då? En princip?! En princip väger lika mycket och lite som min traditionella rödvinsspya innan tolv (..)"

"Jag vill bara vara glad säker trygg och kunna visa för dig att jag tycker om dig när vi ses. Jag vill vara ett barns idé om en vuxen. Ganska omoget."

"Jag vet inte vad kärlek är. Oscar Wilde skrev såhär till Alfred Douglas från fängelset: "Om jag dör måste du leva vidare med blommor, tavlor och böcker, och med mycket hårt arbete."

Jag vet inte vad kärlek är. Bell Hooks skriver i sin bok om kärlek: "I thought about how we need to make children feel that there are times in their lives when they need to be alone and quiet and to be able to accept their aloneness."

Jag vet inte vad kärlek är. Den heteronorma cp-svulsten Dr Nathaniel Branden skriver i sin bok: "Romantisk kärlek är en passionerad andlig-emotionell-sexuell attraktion mellan en man och en kvinna som återspeglar den stora aktning de hyser för varandras värde."

Jag vet inte vad kärlek är. I Roxettelåten "It must have been love" beskriver Per Gessle det såhär: "Lay a whisper on my pillow Leave the winter on the ground I wake up lonely, is there a silence In the bedroom and all around Touch me now, I close my eyes And dream away""

"Moraliska principer om att livet är det heligaste och viktigaste som finns. Det spelar ingen roll vad man inte kan eller vad man inte längre vill. Jag fortsätter hålla vid liv. Aldrig släppa taget. En liten sked kräm till. En näringsdryck bara. Ingen blir bättre, ingenting förändras. Det bara fortsätter.

När det ordnat sig allting, då kommer vi gå längst fram. Vara helt säkra och slippa äta upp det senare. Nöja oss. Trivas. Bygga ett helt folkhem i huvudet. Inte bryta ihop när dammsugarpåsen är full och man står lutad över stolen där alla kläderna ligger och känna: herregud, det finns ingenting som hjälper."

"Kära alla. Hur vet man vad man ska minnas och vad man ska glömma. Hur redigerar man skräpfiltret i kroppens arkiv. Jo. Gå in på arkiv>inställningar>historik. Det finns ingenting man inte med ren betingad vilja kan göra. Det är inte min avsikt att låta kbt.

I am far from where we lived and I have not learned to forgive. But I will wait."

- From Skunk, de bästa texterna från skunk.nu

NOTHING IS GOING TO HAPPEN HERE ALL SUBSTANDARD SUMMER

Honestly, to paraphrase Astrid Smart a little bit: this substandard life. this substandard bed I'm lying on. this substandard job I'm working. these substandard thoughts I'm having. this substandard illness, head, boredom, money, weather, ego, substandard substandard substandard living.

DETTA ABNORMA MEN KONSTANTA SJÄLSTILLSTÅND

"Om du letar i ditt eget och dina vänners liv, skall du finna många skiftande varieteter av den; och vore jag som du, skulle jag plocka några sådana och sälja dem på torget --"

"Vad tjänar det till att söka bygga upp ett liv, då vi behärskas av makter som vi icke känna och då vi icke veta mera om vårt lönnliga känsloliv än de grodd och knoppar, som nu svälla och spira här runt omkring oss veta huru deras celler danas?"

"Då han som bäst satt i ett glatt lag eller i ett sällskap, mitt under ett samtal vari han uppgick med hela sitt intresse, kunde ångesten plötsligt göra sig gällande, och då var det honom som om det någonstädes långt borta funnes ett eller annat som kallade på honom, något som bådade olycka, något som han borde tänka på och se efter vad det var. Den spred sig genom hela hans själsliv likt en kräfta, och den kom hans känslomekanism att stanna eller funktionera abnormt, så att han fruktade glädjen vilket hettade hans hjärna till yrsel och lade hans nerver nakna och snart vände upp en en frånsida som var ångesten och alltid avsatte en känsla av vånda, medan han tryckte sorgen och motgångarna intill sig i smärtsam ömhet liksom djurhonan sina sjuka ungar. Den dröp sitt etter in i det vardagliga livets små bagateller såväl som i de stora vändpunkterna i hans öde, den åt sig in i hans kärlek liksom i allting annat (...)
- Sensitiva amorosa, Ola Hansson

While it's always difficult to have an opinion on a book someone you know like ( like"this is the book I would save from a fire" kind of like), I do really enjoy these certain paragraphs. It's so obvious why I identify with the last one. To me anyway. As I said, hard to have an opinion. In a way, I'm reading about myself. But in another way, and one that interests me a whole lot more, I'm reading about someone else.

Reading Too much happiness by Alice Munro now.

WEIGHTLESS AND UNBELONGING

New books;
Alice Munro - Too much happiness
Joyce Carol Oates - Little bird of heaven
Margaret Atwood - Life before man
Sylvia Plath - Johnny Panic and the bible of dreams
Lorrie Moore - Who will run the frog hospital?
Siri Hustvedt - The summer without men
Miranda July - No one belongs here more than you
Doris Lessing - Ben, in the world

Books I've read lately;
Sylvia Plath - The bell jar
Miranda July - No one belongs here more than you
Lorrie Moore - Who will run the frog hospital?
Margaret Atwood - Moral disorder

Currently reading Ben, in the world. Finally found the sequel to The fifth child in London a couple of weeks ago. Waterstone's, I miss you sometimes. London, I miss you sometimes.

Haha, just when I was slagging Babel off, they obviously go hang out with Jonathan Safran Foer, Siri Hustvedt, Joyce Carol Oates and talk about Perec. I was going to fan-girl about Günter Wallraff too, but I don't understand German. Anyway, fuck, I'm easy to win back;

YOU DROPPED A HUNDRED AND FIFTY GRAND ON A FUCKING EDUACTION YOU COULDA' GOT FOR A DOLLAR 50 IN LATE CHARGES AT THE LIBRARY

(Sidebar to one particular reader: this post is ill-timed, but don't read too much into it).

I just realised, I hate talking about literature (or "just realised..."). I don't like listening to people talk about literature. I don't enjoy watching shows where people talk about literature (Babel, I've taken you on and failed so many times). I think it's because I love literature, books, words, but I hate people who read. And that is something I did just realise.

Maybe it's because it's so sacred to me. Maybe it's because it's so my own, and if I talk about it, I'll destroy it. Or they will. Maybe that's why I dropped out of Westminster. Maybe that's why I can't see myself ever going to university. God, the fucking panic I feel every time I think about uni. Being a student. All I want is to feel free. Uni, it feels like the smallest cage of them all.

It's not that I think you can go through life not being influenced by anyone. But I want to choose everything, absolutely everything, on my own. What books to read, what people to talk to, what movie to see. No curriculum. I don't want anything forced upon me. Also, I want everything. You can't have everything if you spend years doing one thing.

Having said that; I want to marry Jessika Gedin, which means I do enjoy listening to people talk about literature. But only if they agree with me, or vice versa. Which one could apply to every conversation one has had or ever will have in life.